Beethoven kontra Drake

Ingen tvekan om det - Ludwig van Beethoven var en enastående kompositör. Men objektivt sett är det förvånande hur inträngande hans och andra verk av så kallad klassisk musik fortfarande utförs av de mycket subventionerade symfoniorkestrarna 200 år efter publiceringen.

Under många år har ett värdesystem etablerat sig i många kulturella system som är oroande. Administratörerna av subventionerna hävdar att det är en demokratisk process eftersom allmänheten helt enkelt ber att höra dessa verk. Men vem är den här publiken?

Det är en elitminoritet som värnar om sitt konservativa värdesystem på grund av sin ekonomiska makt. Men om konserveringsdeltagarna redan har så mycket pengar, varför måste skattebetalaren, som lyssnar på populärmusik i majoriteten, betala så mycket på toppen?

Även samlingsföreningarna väger fortfarande sina betalningar till kompositörer enligt ett tvivelaktigt värde på verken. Denna diskussion har pågått länge, men den drivs med ojämna vapen. De kraftfulla, stora etiketterna förlitar sig på stjärnor som tjänar miljoner. En högkvalificerad violinist från en ledande symfoniorkester verkar vara en förlorare, men denna uppfattning snedvrider argumentet.

Det är i grunden odemokratiskt när värdesystem på ett konstgjort sätt hålls vid liv. Den avgörande kursen för humanistiska och verkliga värdesystem sätts i utbildning. Medan musiklärare idag fortfarande vill övertyga eleverna om Beethovens till synes tidlösa kvalitet, lyssnar eleverna till hiphop med sina dolda Bluetooth-öronproppar.

Kanske skulle det vara klokare om lärarna låter sig förklara varför barnen föredrar att lyssna på hiphop snarare än Beethoven. Livslångt lärande är inte bara för de andra. I det öppna utbytesutbytet kan hemligheten med balansen mellan känslor och förnuft rädda många pubers liv och leda till organiskt odlade värdesystem som inte behöver hållas vid liv med våld.