Modersmål och diskriminering
Egentligen skulle jag ha tillräckligt med andra saker att göra, men det här ämnet brinner på mina naglar. Som konstnär bör jag i första hand syssla med min konst. I mina yngre år var detta ett svårt åtagande, om så bara på grund av behovet av att säkra en inkomst. Det har inte förändrats när du är i början av en ny karriär. Idag tillkommer dock den obligatoriska egenreklamen som en tidskrävande uppgift.
Redaktörerna och curatorerna som fortfarande var tillgängliga förr i tiden förskansar sig alltmer bakom framgångssiffrorna som redan som nykomling borde visas upp. Jag kan minnas att man fick åtminstone svar på en insändare till press, radioredaktörer eller skivbolag – och det kostade ingenting! Visserligen, särskilt inom musikbranschen, har antalet "petitioner" exploderat på grund av möjligheterna med digital musikproduktion. Detta har blivit en blomstrande marknadsplats för plattformar för självreklam (även på bokmarknaden).
Tja, det är som det är! Det kan dock noteras att tröskeln till break-even flyttas längre och längre tillbaka som ett resultat. Och så finns det en annan effekt som förblir obemärkt för många och som blir en problematik – konstnärens kulturella ursprung och modersmål. Detta är verkligen inte helt nytt, och äldre musiker kommer ihåg motståndet mot vad som då kallades "angloamerikansk kulturimperialism." I Frankrike och Kanada infördes obligatoriska radiokvoter för infödda musiker. Motståndet mot den engelskspråkiga popmusikens dominans växte även i andra länder.
På den här fronten har det blivit oroväckande tyst. Detta trots att dominansen har vuxit snarare än krympt. I dag sänds de amerikanska formaten av Oscarsgalan eller Grammisgalan direkt live på tv. Allt detta är alarmerande nog för icke-engelsktalande artister, men det finns en annan utveckling som sker i skuggan av uppmärksamheten, och som har ännu allvarligare konsekvenser för självreklam.
Tyska, franska och andra kulturer sover uppenbarligen igenom utvecklingen av självreklam. Det finns chockerande få marknadsföringserbjudanden inriktade på Europa (naturligtvis, som tysk är det i fokus för min observation). Naturligtvis är de internationella formaten (Submithub, Spotify, etc.) öppna över hela världen, men den allmänna orienteringen är subliminalt tydligt fokuserad på det engelska språket. Jag ska ge ett exempel.
När jag började min andra artistkarriär i musikbranschen 2019 valde jag ganska omedvetet och slentrianmässigt engelska som kommunikationsspråk och (när det finns) sångtexter. Detta hade mycket att göra med mitt tidigare internationella arbete som jazztrumpetist. Engelska har varit det globala "lingua franca" ganska länge nu. Och även min marknadsföring nådde den internationella marknaden utan problem. Jag kunde nå streamingnummer runt 100,000 20 redan med de första låtarna – som nybörjare efter mer än XNUMX års uppehåll som artist!
2022 gav jag ut några böcker på tyska och insåg att jag kunde uttrycka mig mycket mer detaljerat på mitt modersmål – vilket inte är konstigt. Så från och med då skrev jag också tyska sångtexter. Redan i början av min sena karriär snubblade jag över hundratals för mig helt okända genrer inom popmusiken. Efter 3 år hade jag äntligen kommit till rätta, vilket var viktigt för marknadsföringen, som var starkt beroende av algoritmer. Jag upptäckte nu att de rätta spellistorna nådde min internationella publik bättre och bättre.
Det stod klart för mig att den här publiken skulle minska enormt med tyskspråkiga sångtexter, men det räcker också med mer än 100 miljoner potentiella lyssnare när man tar hänsyn till den säkert högre konstnärliga kvaliteten på texterna på mitt modersmål. Nu sökte jag efter lämpliga genrer och blev mållös. Marknadsföringsplattformarna ger genrerna som en rullgardinsmeny – på engelska förstås. Förutom "Deutschpop" fanns det inte mycket att hitta där och motsvarande spellistor var mer inriktade på tyska Schlager. För mer sofistikerade tyska texter fanns även en box med hiphop och fransgenrerna. Något som "Alternativ" var uppenbarligen inte avsett för tysktalande artister.
När jag sedan letade efter lämpliga kampanjleverantörer för en tysktalande publik blev jag chockad. Med tusentals och åter tusentals marknadsföringsbyråer var nästan ingen specialiserad på en tysktalande publik. Regeln var: "Alla förstår engelska och det är här pengarna ska tjänas över hela linjen." Överraskande nog gick även de tyska kuratorerna med i denna dom utan kommentarer. Jag tror att kollegor i andra europeiska länder kommer att känna likadant. Den angloamerikanska smakmaskinen verkar dominera hela den digitala marknadsplatsen, och inte ens de europeiska företagen (Spotify är svenska, Deezer är franska etc.) kan inte hitta styrkan (eller viljan?) att motverka det.
Visst har Tyskland också producerat stjärnor, men jag pratar inte om hjältarna som etablerade sina karriärer via klubbar och konserter. Den digitala marknaden är en helt egen marknad, och den är den enda som genererar intäkter som inte är baserade på rent bakbrytande arbete. Även med mina tyska titlar når jag fler fans i USA än i Tyskland. Vad är det för fel på spårningen? Är vi verkligen bara vasaller av USA, som efterkrigsgenerationen alltid fruktade? Vänskap är bra, men ödmjukt beroende suger bara. Om vi européer får några smulor från den amerikanska musikmarknaden är det ingen kompensation för att den inhemska musikmarknaden förblir stängd vad gäller de stora affärerna. Det finns ingen att skylla på här, och amerikanernas flit på marknaderna är imponerande, men det smakar bittert på den europeiska tungan. Jag vill inte ens veta hur det smakar på afrikanska eller andra tungor.
Disclaimer: Jag är inte nationalist och har inga problem med andra kulturer och jag pratar gärna engelska i internationell kommunikation, men jag blir förbannad när jag blir okunnig diskriminerad när det gäller var jag kommer ifrån och vilket språk jag talar – även om det bara är oaktsamt. Det får mig verkligen att bli riktigt sugen när radiostationerna till och med i mitt eget land nästan helt ignorerar tyska låtar. Det är hög tid att debatten återupptas.
Citationstecken:
Ingen tyskspråkig titel på topp 100 av de officiella tyska Airplay-listorna 2022.
BVMI:s ordförande Dr Florian Drücke kritiserar det faktum att inte en enda tyskspråkig titel kan hittas i topp 100 av de officiella tyska Airplay Charts 2022, vilket sätter ett nytt negativt rekord för en trend som branschen har pekat på i flera år. . Samtidigt visar studien att variationen av genrer som lyssnas på, inklusive tyskspråkig musik, fortsätter att vara stor. I radiostationernas musikutbud avspeglas detta dock inte.
"Det finns ingen tyskspråkig låt bland de 100 mest spelade titlarna på tysk radio, vilket visas av de officiella tyska Airplay-listorna 2022, fastställda av MusicTrace på uppdrag av BVMI. Det är en ny bottennotering efter fem år 2021 och sex år 2020. Att låtar på tyska inte spelar någon särskilt stor roll på radio är inget nytt fenomen, och branschen har tagit upp och kritiserat det många gånger genom åren. Enligt vår åsikt skulle stationer med lokal repertoar kunna identifiera sig och även sätta sin prägel hos lyssnarna”, citeras Drücke i ett pressmeddelande från föreningen. – Å andra sidan måste det också vara tydligt att vi kommer att titta mycket noga här i den pågående debatten om offentliga radio- och TV-sändningars framtid och kräva kulturuppdraget, som inte uppfylls av den kraftiga rotationen av internationell repertoar. En titt på de officiella tyska album- och singellistorna räcker för att visa att tyskspråkiga artister är mycket uppskattade och efterfrågade i det här landet, och bör reflekteras därefter i radion”, fortsätter Drücke, som varnar för att politiker inte ska titta bort från denna fråga heller. > Källa: https://www.radionews.de/bvmi-kritisiert-geringen-anteil-deutschsprachiger-titel-im-radio/
Citat slut