Val mellan vad?

Ja, kriget i Ukraina är fruktansvärt. Lika hemskt som kriget i Jugoslavien, kriget i Syrien och hundratals krig tidigare. Efter skräcken kommer analysen, och det är här det blir komplicerat. Visst kan man säga att Putin har blivit galen, och att nästan hela världen fördömer attacken – se FN-resolutioner. Men detta är bara halva sanningen.

Om vi ​​närmar oss problemet analytiskt kommer vi att hitta orsaken till Putins vansinniga beslut i Sovjetunionens kollaps. Det kollapsade på grund av påfallande ekonomisk svaghet. De flesta människor mådde mycket dåligt och hoppades på en förbättring av deras folks självständighet med en vändning till demokrati och kapitalism som ett alternativ till misslyckad kommunism. Nu väntar de på förbättringen. Hur länge ska vi få dem att vänta? De har väntat i 30 år. Ytterligare 20 eller 100 år – för alltid?

Demokratin lever på varje individs möjlighet att leva sitt liv med värdighet och bortom fattigdom. Detta gäller inte bara för de före detta sovjetrepublikerna i Centralasien, utan även för Afrika och många andra regioner. Om den så kallade fria världen inte klarar detta kommer det att bli fler krig – fram till kärnkraftsuppgörelsen. Vi måste förstå dessa samband.

Ryssland i Putins person vill återgå till att vara en världsmakt. Varför attackerar han nu inte Centralasien (vilket han redan försökte göra i till exempel Kaukasuskriget), utan Ukraina? För att Centralasien kan vänta. Folket där mår fortfarande dåligt och Ryssland har goda utsikter att republikerna kommer att falla frivilligt i Rysslands famn igen! De flesta människor i Ukraina har dock helt frivilligt valt demokrati och kapitalism – och deras levnadsvillkor har faktiskt förbättrats på grund av deras närhet till Europa. Så faran är att demokrati och kapitalism garanterar ett bättre liv. Putin kan naturligtvis inte låta det stå kvar – och det kan inte Kina heller.

Kina har valt en väg som har blandat två världar. Å ena sidan den kommunistiska maktapparaten och å andra sidan ekonomiska friheter. Än så länge har denna väg visat sig mycket framgångsrik – på bekostnad av folkets personliga frihet.

Tyvärr visar kapitalismen i sin fulaste form också uppdelningen av befolkningen i mycket rika och mycket fattiga människor. Detta kan observeras även i de till synes konsoliderade kapitalistiska demokratierna. Trump har tydligt visat de sprängämnen som finns däri. Så demokrati kommer aldrig att vinna den slutliga segern, och vi måste fortsätta vänta på kärnkraftsuppgörelsen.

Jag sitter här i min ministudio just nu och kämpar desperat för min personliga ekonomiska överlevnad som musikproducent. Ett utmärkt exempel för många människor i kapitalistiska demokratier. Ja, jag har varit upptagen! En omfattande akademisk musikutbildning följdes av många ansträngande år på denna världs scener – fram till utbrändhet. Därefter fortsatte kampen för livet. Nytt yrke – ny lycka – tills nästa utbrändhet. Nu försöker jag komplettera pensionen med musikproduktion.

Ja, jag kan uttrycka min åsikt fritt. Inga bomber faller på mitt huvud och jag har tillräckligt att äta. Så mår jag bra? Nej, för som erfaren artist inom musikbranschen upplever jag återigen hur ekonomisk makt drastiskt begränsar min personliga utveckling. Så kallade gatekeepers vill ta av mig den sista tröjan innan mina produktioner ens når en lyssnares öra. Så här ser konkurrensen ut i kapitalismen.

Den progressiva privatiseringen (kapitaliseringen) av kulturlandskapet gör att idag, mer än någonsin, gäller följande för konstnärer: "Ingen chans på marknaden utan finansiella investeringar". Det kan låta som att klaga på hög nivå för många, men som Ovid redan sa: "Resist the beginnings". Denna typ av frihet kommer aldrig att nå folkets hjärtan. Om majoriteten av befolkningen utestängs från personlig och ekonomisk tillväxt på grund av bristande finansiell makt kommer det snart att bli dystert. Då har vi bara valet mellan pest och kolera.