Sociopolitiska sånger och genre galenskap

Det har alltid varit svårt att hitta rätt genre för sin egen musik. Speciellt i strömmande ålder är den högra lådan viktig för att vända sig till publiken och multiplikatorer (spellistor, tryck etc.).

Ingen riktig artist tänker på genrer när man skriver en sång. Särskilt när det finns en text till en sång och ett uttalande görs bortom de kända personliga känsligheterna, som kärlekssjukdom och allmän trötthet.

Det blir väldigt svårt när konstnären experimenterar med element från olika konstepoker. Så fungerar konst i allmänhet. Men ses musik fortfarande som ett konstämne av majoriteten av lyssnarna idag?

Med popmusikens triumferande framsteg har konstaspekten alltmer dragit sig tillbaka i bakgrunden. Radiostationer väljer musik enligt ett mönster som är en perversion av konst.

Den totala överlämnandet till majoritetssmaken förbjuder redaktörer att välja låtar som kan "störa". Men att störa den vardagliga enhetligheten är en av konstens mest ädla uppgifter.

Det var uppenbart att marknadsföringsproblem skulle uppstå när jag under en tid fokuserade på sociopolitiska teman. Men jag känner mig som en konstnär och får leva med de ekonomiska konsekvenserna av mina handlingar.

Jag förstår mycket väl att lyssnare vill hitta sin frid vid floden av skräcknyheter från hela världen - inte minst inom musik. Men det finns också vägar ut ur dilemmaet för en konstnär, och jag försöker gå ett av dessa sätt genom att producera musik för andra själssituationer också.

Det kvarstår problemet att adressera via genrer för de kritiska låtarna. Det skulle vara dags för streamingportalerna (Spotify etc.), som borde finnas där för alla grupper av lyssnare, att skapa genrer som tar mer hänsyn till innehållet i låten.

Vad sägs om en stämning "sociopolitisk" istället för att dela upp "Chill Out" i femton undergrupper?